Lite tankar och allmänt babbel
Kategori: Allmänt
Sitter här och funderar på min viktminskning. Vågen står på 100,5kg. Och jag är glad över att jag snart kommer vara nere på tvåsiffrigt. Jag har väntat och kämpat så otroligt länge på att komma ner under 100kg. 100sträcket är som en magisk gräns för mig, lite utav en mental spärr tror jag. För varje gång jag närmat mig att komma under 100 kg så har kroppen gjort en helomvändning och ökat i vikt igen. Men denna gången tänker jag inte tillåta något annat än ett minus på vågen, punkt slut!
Men som sagt 100,5kg. Det innebär att jag har gått ner 10kg. Och det är inte så att jag tappat dessa kilon i någon rasande fart direkt. Utan jag har kämpat sedan i slutet på februari 2013. Det har gått lite ner och lite upp ibland. Men nu är dem väck! 10 kg. Det är ganska mycket egentligen, men varför är det så svårt att känna sig stolt och glad över det? Hade jag läst på någon annans blogg att någon tappat 10 kg hade jag blivit glad för den personen och imponerad. Varför kan jag inte känna så när det gäller mig själv? Är det för att jag har 30 kg kvar till min målvikt? Eller är det för att jag känner att jag inte jobbat så hårt som jag borde ha gjort?
Jag är glad att jag är av med dessa 10 kg men inte stolt. Jag har så många kilon kvar att gå ner. Och jag längtar efter att tappa dem allihopa.
Har så mycket jag egentligen vill skriva. Börjar skriva ett stycke och sedan raderar jag det för det låter inte alls bra. Finns så mycket tankar inom mig som jag bara vill få ur mig. Men inte ens här vågar jag skriva dem, om ifall att någon som läser skulle ta illa upp. Det är sån jag är. Sparar allt inom mig tills jag inte kan hålla tillbaka det längre. Har alltid varit sån, och kommer nog alltid att vara sån. Livrädd för att göra andra människor ledsna och besvikna. Ofta är det till en fördel för mig, att vara en person som tänker innan hon talar. Men när det gäller mig själv och min mentala hälsa skulle jag nog säga att det är en enda stor nackdel. För att ständigt tänka på andra och deras känslor innebär ofta att jag själv sedan går och grubblar på allt det jag inte vågade säga. Som i sin tur gör mig lite tokig.
Detta inlägget blev en enda röra.. Men är lite så jag känner mig inombords idag, en enda stor röra!
